Psykiatrins historia rymmer dimensioner utöver det vård- och medicinhistoriska- perspektivet, framhåller författaren och forskaren Mikael Eivergård i boken Frösö sjukhus, utgiven av Jämtlands länsmuseum. Han syftar på de stora sinnessjukhusanstalterna som han menar har något att berätta om sin tid och sitt samhälle. Han frågar sig om det kanske inte är inom sinnessjukhusens slutna väggar som samhällets människosyn, värderingar och moral har tillåtits framträda i sin mest renodlade form?

Framväxten av stora anstalter där sinnessjuka isolerades från omvärlden skedde under bestämda historiska villkor, hävdar han. ((Eivergård & Elfström:1992:7)

Jag vill fortsätta att dröja vid vårdpersonalens situation inom sinnessjukvården. De var också i någon mening inspärrade i det miniatyrsamhälle som sinnessjukhusen utgjorde.

Den grupp av anställda vid de stora mentalsjukhusen som mer än några andra var närvarande i de psykiskt sjukas vardag var skötarna. Enligt Eidegård gjorde detta att de såg vilka åtgärder som skulle kunna underlätta livet för patienterna. (ibid:88) Men skötarna fick oftast inte gehör för sina idéer och förslag för de ger uttryck för att läkarna och ytterst Medicinalstyrelsen i regel motståndare alla former av förändringar. ”Går inte”, var det stående svaret. I en intervju säger en av dem att ”Ändå drev vi på.  Små små steg i taget.” Plåttallrikarna fick skötarna exempelvis utbytta mot porslinstallrikar. Det prövades en tid, och det visade sig gå bra.

Samma intervjuperson konstaterar att ”Framstegen kom från golvet- aldrig uppifrån.” (ibid)

Eivegård poängterar att det strikta reglementet som personalen löd under gjorde sjukhuset till en arbetsplats delvis i otakt med samtiden. (ibid:84)

”Sjukhusets slutna värld gjorde att man länge kunde hålla fast vid förordningar som var föråldrade i relation till det omgivande samhället. Ett regelverk som innebar ett betydande intrång i de anställdas privatliv.” (ibid)

Personalen på sinnessjukhusen vars uppgift var att övervaka och ta hand om patienterna, var själva strängt övervakade enligt de regler som följde med anställningen. Exempelvis var vårdpersonalen tvungen att bo inom sjukhusområdet i särskilda personalbostäder. De ogifta vid Frösö sjukhus hänvisades till personalrum som var belägna i sjukhuspaviljongernas vindsvåningar, berättar Eivegård.  Två personer delade ett rum, enkelrum förekom knappast. ( ibid:90)

I boken ”Sjukvården i Göteborg 200 år: [1782-1982]” läser jag en intervju med Gertrude Böös som började jobba på Lillhagen 1932. Hon konstaterar att det inte var så mycket bevänt med den personliga friheten. Alla sköterskor var till exempel tvungna att sluta när de gifte sig.

Jag kommer ihåg vilken sensation det var när den första gifta sköterskan fick behålla sitt arbete. Det var en kamrat till mig och hon gick upp till direktör Höglund, den gamle Hugo Höglund, och talade om för honom att hon tänkte gifta sig.  Och så bad hon, på skälvande knän, om att få behålla sin plats. Han höll på att få slag först, men hon fick faktiskt behålla sin plats”. (Carlson:1982:117).

En intervju med en skötare som ville vara anonym och som jobbat både på Gibraltar, ”Bracka”, och Lillhagen finns också med i boken. (ibid:114).  Han berättar att han jobbade från halv sju till halv nio på kvällen. Fram till 1926 förekom ingen fridag förutom varannan söndag.

Under två års tid vakade han på nätterna. Under den tiden hade han inte en fridag på hela tiden. Han berättar att när han vakade, och de med samma jobb, fick de markera på klockan var tionde minut så att de överordnade på så sätt i efterhand kunde kontrollera så att de inte hade somnat under arbetstid. (ibid:115)

Han framhåller att det inte var mycket bevänt med den personliga friheten på den tiden.  Man fick inte tänka fritt, summerar han. Fackföreningar exempelvis gick inte an. Men berättar att det var först sedan de hade flyttat ut till Lillhagen som de blev anslutna till fackförbundet. Men det vågade de inte tala om i början. Socialist fick man exempelvis absolut inte vara.

När de fick en fridag i veckan trodde vårdpersonalen knappt att det var sant. Skötaren berättar att de faktiskt inte vågade stanna hemma för de trodde inte att det skulle komma någon ersättare.

Till sist blev en av de modigaste så djärv att han sa: I morgon stannar jag hemma. Det kom faktiskt en ersättare.” (ibid)

En annan mentalskötare, Carl Larsson, började på Gibraltars sinnessjukavdelning 1926. Då var han 23 år.  Han betonar att det var en gammaldags anläggning han kom till. När psykiatrikern Nils Anton Nilsson samma år kom ny som överläkare slopade han alla avdelningar i källaren. Han tog också bort tvångströjorna och mycket annat. Carl Larsson framhåller att Nils Anton Nilsson ryckte upp sjukhuset på alla håll.  Kvar fanns dock de långa varma baden som manodepressiva patienter ordinerades. De kunde få ligga upp i åtta timmar i dessa bad, framgår det ur intervjun. (ibid:115-116).

Mentalskötaren Karl-Erik Sterner, som jobbade på Lillhagen, berättar att arbetslösheten var stor den gången han sökte jobbet. 10 000 gick arbetslösa i Göteborg som då hade ungefär 244 000 invånare[1], men Sterner hade haft tur och fått ett sommarvikariat på Gibraltar året före. Hans föräldrar ville egentligen inte att han skulle jobba som mentalskötare, men Karl-Erik Sterner ville pröva hur det var innan han slutligen bestämde sig. (ibid:116)

Han började på asylerna och berättar om hemska syner där en del patienter stod och dunkade huvudet i väggen, medan andra var fastlåsta i konstiga ställningar. (ibid). Men när Sterner kommit över första chocken såg han något annat.

När jag kom över den första chocken började jag intressera mig för patienterna och upptäckte att sjukdomen var ett skal; det gick att tränga igenom detta skal och få kontakt med människan bakom eller under”. (ibid)

Sterner berättar vidare att han efter ett års arbete blev antagen som elev och fick börja läsa och förstå vilka sjukdomar det rörde sig om. Dittills hade han nog mest stannat kvar för att han hade ett arbete att gå till. När han började läsa lite, fick arbetet ett innehåll, framhåller han.

Från tiden efter sekelskiftet fanns det gott om vittnesmål om hur de anställda inom sjukvården hade det, skriver Gösta Carlson. (ibid:103). Han jämför dem med statarna som också bodde hos arbetsgivarna.  Exempelvis fick den personal som bodde inom sjukhusområdet begära tillstånd om de inte skulle vara hemma före 21.00 då porten låstes.

De här rösterna är ovillkorligen en del av psykiatrins kulturarv och man kan glädja sig åt att det finns och funnits människor som intervjuar, lyssnar på och samlar in de rösterna. Fler röster behövs från de miniatyrsamhällen som sinnesjukhusanstalterna utgjorde. De här intervjuerna som gjorts, som Eivergård berör, är samtidigt tidsdokument som speglar hur det såg ut i det omgivande samhället. Exempelvis hur det såg ut på fackförföreningsfronten. I viss mån handlade det också om vad som kunde sägas, och vad som inte kunde sägas. Vi få ta del av en ”arbetsplatsdiskurs” som pågår än i dag, fast delvis under andra förtecken. Men fortfarande är maktbegreppet[2] centralt; vad som kan påverkas och inte påverkas et cetera. Det finns ett kontinuum.  Och det utgör ett slags kollektivt minne[3] för vårdpersonal att återvända till. Rösterna ovan belyser också, inte minst, den rättighetskamp som förts, och som kommit många till del. Och som i sin tur utgör ett större kulturarv att värna om och föra vidare: Det demokratiska arvet. (Eivergård & Furumark, 2017).   

Forskaren Laurajane Smith för i sin bok ”Uses of Heritage”, bland annat ett resonemang om risken för att sentimentalisera det förflutna. Ett ”staged”, (iscensatt), eller på annat sätt eventuellt sentimentaliserat förflutet, kan bidra till att fördunkla eller depolitisera klass, kön eller ”arbetskraftens organisering”. (Smith:2006:201). Utan att fördjupa mig i diskussionen i sin helhet, torde risken vara betydligt mindre tack var arbeten som lyfter fram autentiska röster, (first-hand memories).

/Helena Lindbom

Källor:

Carlson, G.1982. Sjukvården i Göteborg 200 år: [1782-1982]. Göteborgs sjukvårdsstyrelse.

Eivergård, M. & Elfström, B.1991. Frösö sjukhus: 75 år ur sinnessjukvårdens historia. Östersund. Jämtlands läns museum.

Eivergård, M. & Furumark, A. 2017. 100 procent kamp. Mänskliga rättigheter & kulturarv. Danmark. Boréa Förlag AB.

Smith, L. 2006. Uses of Heritage. Routledge.

Internetreferenser:

Kollektivt minne  
https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=kollektivt+minne.

http://ortshistoria.se

Makt  

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/1%C3%A5ng/makt)


[1] Källa:ortshistoria.se/ stad/goteborg/befolkning

[2]  Makt inom samhällsvetenskapen är enligt NE antingen handling, dvs. maktutövning, eller förmåga, dvs. maktresurser.

[3]  Enligt psykologiguiden.se ”de föreställningar och kunskaper som en grupp, organisation eller befolkning har om sitt gemensamma förflutna.