I boken Inre rum (2011) berättar MarJoje om hur hon år 2006 fick en kallelse från Gud Fader, Den Helige Ande, Jesus och Jungfru Maria. Kallelsen handlar om att bidra till världens räddning genom automatisk skrift som blir till spirituell konst. MarJoJe beskriver att heliga bilder kanaliseras genom hennes händer. När hon tecknar upplever hon en perfekt känsla och kan fortsätta och fortsätta att skapa
I november 2019 arrangerade MarJoJe och föreningen Mad Heritage en utställning på bokhandeln Aniara där ett urval av hennes verk visades.
MarJoJe kommer från Filippinerna. Där är hon en etablerad person som driver sin egen missionsverksamhet med gruppen Sagrada Famiglia som lär ut kontakt med Gud, och automatisk skrift, predikar och bedriver healing. Hon bor periodvis i Sverige. Här blev hon år 2006 inlagd på Lillhagens sjukhus, ett numera nedlagt mentalsjukhus.
Vad kommer det sig att en och samma person kan blir betraktad, och få sitt liv gestaltat, på så skilda sätt beroende på var i världen hon befinner sig? Sverige tillhör en kulturell sfär som är präglad av medicinska och individuella förklaringsmodeller för att förstå människors upplevelser och ageranden. Tillstånd som i andra delar världen ses som en naturlig del av livet ses som medicinska avvikelser och som indikationer på att det är något fel på personen ifråga. I alla tider och alla kulturer har det funnits personer som uppfattar sig bli kallade av något eller några högre väsen. Martin Berntson, som är professor i religionsvetenskap och teologi vid Göteborgs universitet förklarar; ”Det ligger nära till hands att i vårt sekulariserade samhälle associera denna typ av högre kallelser och gudomlig inspiration till något irrationellt och helt igenom styrt av emotioner. Men det finns åtskilliga exempel på grupper och individer i Västerlandet som genom historien och även i vår egen tid, har uppfattat sig gudomligt inspirerade och samtidigt agerat på ett fullt ”rationellt” sätt i sitt litterära och konstnärliga gestaltande. Det är kanske snarare så, att det sekulariserade samhället har gjort sig av med de vidare tolkningsramar som en konstnär som MarJoJe åberopar. När det gäller exempelvis konst, så målas ortodoxa ikoner som regel i ett ”andligt tillstånd”, ofta under bön, samtidigt som själva målartekniken är väldigt avancerad och formaliserad och kräver lång tids skolning. Ett annat exempel är vår svenska heliga Birgitta, som fick uppenbarelser i vad som kallas ett extatiskt tillstånd och menade sig ta emot uppenbarelser från Kristus och hans Moder, men det hindrade inte att uppenbarelserna i många fall inspirerades från andra författare som hon läst och troligen hade framför sig.”
En kan undra varför traditionellt västerländska förklaringsmodeller så ofta ges tolkningsföreträde. Psykiatriska diagnoser är sociala konstruktioner, skapade i en västerländsk kontext. Det sägs ofta att mental hälsa är en fråga om global rättvisa, att mentalvården behöver utvecklas i mellan- och låginkomstländer. Men då måste vi fråga oss vem som får definiera vad mental hälsa är, hur människor ska betraktas och behandlas och om västerländska synsätt per definition är mer humana, rimliga eller framgångsrika. Forskare såsom China Mills, Dainius Puras och Pat Bracken menar att den etablerade, medikaliserade västerländska synen på mental hälsa och mänskliga tillstånd och uttryck behöver förändras, rentav dekoloniseras. Annars medikaliseras mänskliga olikheter, kulturella uttryck, och erfarenheter av krig, fattigdom och förtryck.
Vi behöver också beakta att erfarenheter som kan tyckas märkliga eller skrämmande för en utomstående inte behöver vara skrämmande för personer själv. Ibland kan dessa upplevelser anses berikande, som för MarJoJe.
MarJoJes konst är enastående. Hon lever ett rikt liv med många relationer och sociala kontakter, hon reser mellan Filippinerna och Sverige och arrangerar en vernissage tillsammans med föreningen Mad heritage. Läkaren som MarJoJe träffade på Lillhagens sjukhus skrev psykos i sina papper. Själv känner hon sig upplyft och fri.
Utställningen ”The golden art of the lost mankind in paradise” 2019
Text och bild Elisabeth Punzi