Under 1900-talets sista decennier nedmonterades många stora psykiatriska sjukhus, i Sverige och andra delar av världen. Det fanns flera skäl till nedmonteringen. Ett skäl var att patienter och före detta patienter, samt personal, vittnade om övergrepp och vanvård. Även anhöriga, journalister, akademiker och politiker argumenterade för att sjukhusen skulle stängas. Dessutom var byggnaderna i behov av renovering. Det vara ofta billigare att lägga ned dem. Dessutom var den socialt inriktade psykiatrin, och patientrörelserna starka under denna tid. Meningsfull sysselsättning, sammanhang och delaktighet i samhället samt icke-medicinska perspektiv och behandlingsmodeller lyftes som viktiga för återhämtning.

I och med nedmonteringen stod byggnaderna tomma. De som ansågs arkitektoniskt oattraktiva eller låg i oattraktiva områden eller landsdelar kunde förfalla eller rivas. De som ansågs arkitektoniskt värdefulla och låg i attraktiva områden, ofta i städer med bostadsbrist, kunde säljas och bli till bostadsområden, företagsparker, hotell och annat. I förvandlingen raderades ofta spåren av verksamheten inklusive spåren av de människor som varit patienter.

På Hisingen låg två välkända psykiatriska sjukhus, Lillhagen och Sankt Jörgen, båda idag nedlagda och många byggnader har rivits. Vi gav oss en dag ut på spaning efter spår från Sankt Jörgen, som tidigare hette Göteborgs hospital. Med oss hade vi boken Göteborgs hospital S:t Jörgen psykiatriskt sjukhus i Västsverige: en minnesbok av Ann-Marie Brockman, några kartor, och ett paraply. Vi ville hitta spår, byggnader, och sjukhusets begravningsplats.

Vi hittade begravningsplatsen, en gräsmatta, träd, inhägnad av en häck, mitt i det bostadsområde som anlagts på platsen, där också några gamla personalbostäder är belägna. Begravningsplatsen invigdes 1889 och användes fram till 1940-talet. Här begravdes förutom 223 patienter hospitalets första sjukhuschef samt även annan personal och deras närstående. Personalens och några förstaklasspatienters gravar var då namngivna men resterande gravar märktes endast med en pinne med patientens inskrivningsnummer. Under 1960-talet togs ett beslut att plana ut begravningsplatsens gravkullar vilket nog bidrog till att vårt första intryck av detta som en plats, vilken som helst, och inte en begravningsplats.

Svenska kyrkan har satt upp en skylt som informerar om att människor från Göteborgs hospital är begravda här. Det är vackert och påminner om den minnessten som Västra Götalandsregionen rest över patienter begravda vid Restad sjukhus, Vänersborg. Samtidigt är det något som gnager. Var är patienternas röster? Var är patienternas namn? Gunnel Bergstrand, som själv var patient på Restad på 50-talet kämpar för att psykiatrins övergrepp ska erkännas och att patienternas upplevelser och röster alltid ska vara i fokus. I filmen ”Patienten är frisk och pigg för övrigt” Länk till filmen (https://www.youtube.com/watch?v=iotxZeHt3v0&t=31s) lägger Gunnel ner en krans på en anonym grav och argumenterar för att människor ska få ha sina namn. Gunnel anser att minnesplaketter kan vara ett sätt att sopa övergrepp under mattan. Det krävs mer!

Gunnel är inte ensam om denna ståndpunkt. Under pandemin hösten 2020 började Joel Nordkvist, politiker i Östersund, att intressera sig för berättelser han hört om hur patienter från Frösö mentalsjukhus som avled i spanska sjukan begravts anonymt på Frösö västra kyrkogård. Vi gör en intervju med honom. Joel fick hjälp av personer inom kyrkan och kyrkogårdsförvaltningen, av en journalist på Östersundsposten, och även av anhöriga som hörde av sig med uppgifter om äldre släktingar. Det framkom att 59 patienter dog i spanska sjukan och ett okänt antal har begravts på Frösö västra kyrkogård. Joel arbetar nu för att dessa människor ska minnas och att deras namn ska anges. Joel säger att dessa människor hade ett namn, vi vet när de föddes och när de dog, dessa uppgifter finns i sjukhusdokument. De ska ha en värdig begravning och minnas, som alla andra. Joel tycker också att detta är en upprättelse och att vi behöver erkänna historiska övergrepp och lära från dem. För Joel handlar det också om att ta vara på människors berättelser. Tack vare att kyrkogårdspersonal berättat om detta, i generationer, kan vi i viss mån återupprätta patienterna. Vi kan också erkänna personalens kunskap och insikter i den lokala historien. Kyrkoutskottet har beslutat att ett minnesmärke med namn kommer resas.

När vi går runt på det gamla sjukhusområdet funderar vi över alla spår som är borta. Uttrycket ”strategic forgetting” används för att illustrera hur de delar av historien som anses ”svåra” medvetet sopas undan när områden eller byggnader får nya användningsområden. Ofta utgår beslutsfattare och planerare ifrån att människor blir illa berörda av gamla mentalsjukhus. Därför ska de försvinna ur det kollektiva medvetandet, eller minnas i små och tillrättalagda portioner.

Vi är inte så säkra på att historien behöver ”glömmas eller tillrättaläggas”. Joels arbete med att undersöka och minnas patienterna på Frösö sjukhus, och det enorma intresse hans upptäckter väckte, med inslag i både lokal och riksmedia, visar att det finns ett intresse för att förstå och för att minnas. I Göteborg kommer en gata på Lillhagenområdet att få namnet ”Kulvertkonstens väg” för att uppmärksamma de muraler patienter skapade för att smycka väggarna i kulvertarna under sjukhuset. Och många människor har någon släkting som varit på en institution, kanske ett mentalsjukhus, ett hem för funktionedsatta, en så kallad uppfostringsanstalt eller ett barnhem. De vill sannolikt minnas. Och de som, likt Gunnel, lever med sviterna av den så kallade vård de utsattes för har rätt till erkännande och upprättelse.

Vi tror att samhället och människorna faktiskt klarar av att minnas, att erkänna historiska misstag och lära av dem. Sankt Jörgens sjukhus, Göteborgs hospital, behöver inte försvinna in i dunkel. Vi kan lära oss av byggnaderna och platsen och av patienternas öden, berättelser. Och erkänna att de hade namn.

Nika Söderlund, Paula Femenias & Elisabeth Punzi