Vi genomkorsas alla av kulturarv, kanske flera, och det borde vara lika självklart att tala om kulturarv som om klass, etnicitet, kön, religion etcetera. Eller frånvaron av kulturarv: Displacement.

Ruiner i landskapet, husgrunder och gamla jordkällare blir till bilder i huvudet, (och en minnesdepå) och med kunskap blir de också till berättelser; oftast berättelser som överförts av andra och som en själv bygger vidare på. Det är ett vidare begripliggörande av det sammanhang jag befinner mig i. För några veckor sedan aktualiserade min läsning om skotska hedar och torpargrunder mina bilder av ljunghedarna från trakten där jag växte upp. Artikeln jag läste heter ”Hardscrabble Heritage: The Ruined Black House and Crofting Landscape as Heritage from below”, och är författad av arkeologen Iain James McPherson Robertson som också skrivit boken ”Heritage from Below” (2012).

Jag minns husgrunden från statarlängan som sedan någon gång på 1990-talet är borta för gott. Det känns som jag är en del av den historien bara genom att ha gått bland spillrorna, det skvallrande bråtet, genom att ha läst arbetarförfattare som Moa Martinsson, Ivar Lo-Johansson med flera. Jag är del av en större rörelse som svept genom Sverige. Jag har sett lämningar av ”bortvittrad” aktivitet och då nästintill bortglömda praktiker som hässjning av hö och halmtakläggning. Jag har strövat vida omkring i kommunen, sedermera storkommun, som jag flyttade till när jag var sju. Jag har tillägnat mig den platsen, det landskapet. Fått dessa innanför min hud, gjort dem till mina. Det är en känsla och något jag ”bara vet”. Jag behöver inte betvivla det, även om någon skulle hävda motsatsen.

Mitt ”Mad heritage” är lika odiskutabelt. Det är viktigt att jag inte låter någon ta det ifrån mig, utan att jag genom det lär känna mig själv och mina ”co-mads” från dåtid såväl som nutid, och att de liksom jag kan förstå vilka vi är, vilka traditioner och regelverk som styrt och ”dikterat” tillvaron på de psykiatriska sjukhus där vi varit inskrivna, vilka människor som visat oss omsorg och medmänsklighet mitt bland alla rutiner. Som mentalskötaren som när jag sa att det syntes på mig att jag medicinerade kramade mig och sa att det gjorde det inte alls, fast vi båda visste att det gjorde det. Men det var hennes sätt att gjuta mod i mig och få mig att känna tillit till världen och människorna utanför mentalsjukhusets väggar. Men jag känner att det inte är ett ”arv” som får tillåtas definiera mig, eller utgöra min identitet. Det är en del i helheten, men en del som kan göra mig starkare. Och när jag läser dialogen i Iain Robertsons artikel mellan honom och en av dem som fortfarande äger ett förfallet ”black house”[1], en stenstuga, påminner något i den, kanske välviljan, ett ethos, mig om dialogen mellan forskaren Elisabeth Punzi och mig när vi promenerade omkring i Lillhagenområdet, besökte kulvertarna, och Hökälla Grönt arbete och Rehab. Nedan följer ett litet exempel på dialogen mellan frågeställaren Robertson (Q) och hans informant eller respondent (R). Vi förnimmer tydligt hur mycket känslorna finns med i det som Robertson benämner ”memory traces” (Robertson:2015:13). Och det blir också uppenbart att vi behöver ”lämningarna” för att minnas, de ger stöd för minnet (ibid:1,3).

 

”Q: […], or was it more than that?

  1. It was more than that, yes.

Q: And are you able to say more than that?

Q: Yes, you feel it in here. [thumps chest]

R: Aye… the old house is falling down. Every single person that’s related to me wants me to knock it down, get it together. And I have been resisting.” (ibid:14-15)

 

Utan hennes frågor och intresse så hade min relation till Lillhagen och övriga psykiatriska sjukhus jag varit på fortsatt vara ”diffus” och fortsatt ge mig en obehaglig känsla i maggropen. Genom att tydliggöra mitt förhållande till dessa platser och skaffa mer kunskap är jag bättre rustad att ta aktiv del i mitt kulturarv inte minst genom att kritiskt granska det.

När jag återvände till Lillhagen i början av juli och ledde min cykel uppför vägen som leder in i området möttes jag av stora tomma ytor, det kände så ödsligt: Bara jag och några enstaka flanerare i sommarkvällen.

Författaren och professorn i etnologi, Lars-Eric Jönsson sätter fingret på vad som saknas i tomheten:

”Sjuka, kriminella, omhändertagna, outsiders och samhällets sätt att möta sådana människor med anstalter och repressiv lagstiftning, eller lokalsamhällets förmåga att ibland omsluta, ibland stöta ifrån sig avvikare, borde vara tydligare närvarande i termer av kulturarv.” (Jönsson:2017:13).

Jag vet förstås att ytorna ska bebyggas, och det återstår att se vad som kommer att finnas kvar/ spegla den forna sjukhusmiljön. Eller om Lillhagens sjukhus, och alla som en gång befolkat det i olika roller, redan har förpassats till historiens skräpkammare av Göteborgs stad. Robertson talar om (Black-house) historien som en slags ”livlina” till nuet och att om vi kapar den så återstår bara ”spöklika ekon”.

“Where the broken black house remains present it does so as an entity performed through, in which every day bodily engagements speak of, perform tasks and conjure up affective jolts. Where the ruin is no longer physically present, their absence then speaks of a form of ghostly haunting. Thus, present-day […] practices and tasks carry with them ghostly echoes and memories of previous practices and tasks.” (Robertson:2015:19)

Jag cyklade förbi de röda tegelhusen, snart är de ensamma om att skvallra om det institutionsliv som pågått på denna plats. Förutom de flerhundraåriga ekarna som har belagts med vite ifall de skadas[2]. Inom mig vet jag att jag håller på med att ”hämta upp” några av de ekon, bildligt talat, som ännu inte hunnit anta en spöklik klang, som praktiker och berättelse som jag upplevt och snappat upp. Allt för att ge vidare. För, för att travestera Robertson, det är omöjligt att särskilja mina vistelser här från alla andra affektiva influenser som formar en individs känsla av själv. (ibid.15)

/Helena Lindbom

Referenser:

Jönsson, L-E. (red). (2017). Politiska projekt, osäkra kulturarv. En inledning (sid. 7-21) i Politiska projekt, osäkra kulturarv. ( Lunds universitet. Lunds Studies in Arts and Cultural Sciences 14.

Robertson, McPherson, I. J. Hardscrabble Heritage: The Ruined Blackhouse and Crofting Landscape as Heritage from below. In Landscape of Heritage and Heritage Landscapes, volume 40, 2015- issue 8. Published online: 28 October, 2015, sid. 1-30. Hämtad: 2020-07-03.

Robertson, J.M. (2012) (red). Heritage from below. UK. Ashgate.

Öhrstedt, B. (2015). Nu jämnas Lillhagens sjukhus med marken. SVT Nyheter. 2015-08-12.

[1] Se Blackhouse museum, undiscoveredscotland.co.uk. “Black house” ruiner beskrivs också som stenstugor från vilka torpare fördrevs”. Se fr.tripadvisor.ch/LocationPhotoDirect

[2] Se SVT Nyheters artikel ”Nu jämnas Lillhagens sjukhus med marken” skriven av journalisten Bernhard Öhrstedt. Den är publicerad: 2015-08-12.

Vid busshållplatsen Lillhagen
Tom yta
Tom yta

Vi behöver något att minnas ”med”, något som väcker minnesspår till liv. Våra minnen är oftast ”inbäddade” i något materiellt, om så bara en ruin av exempelvis ett tidigare hem eller en glänta dit vi ofta begav oss. Översatt från Robertson (2012).

Foton: Helena Maria