Från mitten av 1800-talet var det ”samhällets olycksbarn” som jobbade med de allra olyckligaste, med dårarna. Det var först i slutet på 1800-talet som vården på sinnessjukhusen började få sjukvårdskaraktär.
Begreppet ”samhällets olycksbarn” är välkänt, hämtat som det är från titeln på Victor Hugos roman som gavs ut 1862. ”Samhällets olycksbarn” var kritisk till hur dåtidens Frankrike behandlades sina mest eländiga, utsatta och marginaliserade människor. Genom huvudpersonen, den förre straffången Jean Valjean, möter vi det samhället och den människosyn som Hugo kritiserar. Jean Valjean, som bestraffades första gången för att ha stulit mat till sin systers barn, förändrades efter ett möte med biskopen av Digne; inte omedelbart emellertid utan först efter att ha rånat lille Gervais på det lilla han hade. Detta ledde till en sådan ånger och omprövning hos huvudpersonen att han gick från hårdhet till kärlek och medkänsla. I fortsättningen bemötte Valjean människor med kärlek och generositet, rymmandes mycken människokännedom – inte helt olikt biskopen i Digne, hans välgörare.
Fabriksarbeterskan Fantine, är en av dem som han hjälper efter sin förvandling. Men när det uppdagas att han varit straffånge bleknar allt. Hugo skriver:
”Tyvärr måste vi konstatera att orden: ’Han har varit galärslav’ kom nästan alla att överge honom. Inom ett par timmar hade man glömt allt det goda han uträttat för detta enda ord: ’galärslav’”. (Hugo:1990:165)
Valjean naglas åter fast i sin gamla identitet, och tvingas ge sig ut på flykt, och leva som gömd. Han gör det tillsammans med Cosette, Fantines dotter, som han adopterat efter dennas död. De lever gömda, eftersom Javert är dem hack i häl. Syftet med det här inlägget är att visa på hur nära de ”intagnas” kulturarv hänger ihop med dem som har vårdat dem; att vårdarna också är en del av ”mad heritage”.
Hur kom det sig att de på samhällets botten var de som först fick vårda de sinnessjuka? I ärlighetens namn, ska tilläggas, så handlade det inte om vård. Det handlade om ”fångvakteri”.
Den 8 januari 1852 beslutade Göteborgs Stad om att iordningställa en försörjningsinrättning på en tomt vid Drottningtorget, skriver Britta Magnusson (1982). Samma plats där Hotell Clarion numera huserar sedan renoveringen av byggnaden som tidigare var huvudpostkontor.
En försörjningsinrättning stod öppen för fattiga och sjuka, för samhällets arbetsoförmögna och mest eländiga. I den här försörjningsinrättningen iordningställdes också en dåravdelning för psykiskt sjuka. Den bestod av ett antal större och mindre rum som saknade både ventilation och ljus, beskriver Magnusson. De två större rummen var till ytan 1,75 x 1,25 meter. Dessa bås var avsedda för de mest oroliga av patienterna. En modernisering genomfördes 1878, då cellerna gjordes större. Men fortfarande saknades ventilering, och alla bås ”upplystes” inte. (ibid) Några av dessa var reserverade för människor som hade svårt att hålla rent och enligt ett ögonvittne vars uppgifter finns med i boken bestod golven av ”halmbäddar” och ”stanken i dessa hålor var obeskrivlig”. (ibid)
Det var alltså de övriga, fattighjonen, som härbärgerades på försörjningsanstalten som fick ta hand om de psykiskt sjuka och deras avdelning. Ända in på 1890-talet använde sig staden av försörjningshjon för att vårda de psykiskt sjuka. (ibid) Först 1905 var hjonen ersatta med vårdpersonal. (ibid).
26 april 1883 fattade stadsfullmäktige beslut om byggandet av en ny försörjningsinrättning som fick namnet Gibraltar. Därmed inleddes en ny epok i Göteborgs mentalsjukvårds historia. (ibid:5)
Fem år senare, i augusti, var Gibraltar redo att ta emot ”samhällets olycksbarn”. Redan från början insåg de styrande att lokalerna var för små för de behov som fanns i staden. Göteborgs folkmängd ökade betydligt. Och för att avhjälpa platsbristen var man tvungen att bygga isoleringsrum i källaren, som inte var mycket bättre än de gamla cellerna vid Drottningtorget. (ibid) Nya flygelbyggnader tillkom dessutom 1893 med plats för ytterligare 158 patienter. (ibid: 6)
1897 skrev läkaren på Gibraltar, dr Ågren, angående en skrivelse till Fattigvårdsstyrelsen, om hur han påpekat det olämpliga att hjon vårdade sjuka, och framför allt sinnessjuka. Han såg många av dem som moraliskt djupt nedsjukna, ansåg generellt att de var oansvariga och opålitliga. Hans framställning ledde till att antalet hjon i vården minskade från femton till ungefär 6 och att det istället fylldes på med personal utifrån som inte själva tillhörde samhällets olycksbarn. (I detta ligger förmodligen också att det bland läkarna i slutet av 1800-talet uppstod ett ökat intresse för psykiatri.)
På grund av ökningen av sjuka och fattiga, och inte minst psykiskt sjuka, tvingades försörjningsavdelningen flytta ut från Gibraltar för att ge plats åt den växande sinnesjukavdelningen. Men denna åtgärd var inte tillräcklig, utan de människor som man inte kunde ta emot hyrdes exempelvis in på vårdplatser runt om Göteborg. (ibid)
Någon vård i dagens mening erbjöds inte heller på Gibraltar:
”Vad man erbjöd var livets nödtorft av mat och husrum samt förvaring under uppsikt. Och eftersom de psykiskt sjuka var farliga ansåg man också, att dessa måste förvaras ordentligt inlåsta under ständig övervakning.” (ibid)
Den manliga respektive kvinnliga personalen på sinnesjukhusen kallades ”dårvakten”, ”drängar”, ”hospitalspigor” eller ”dårvakterskor”, och nu förstår jag varför. (Carlson:1982:186). Dessa såg heller inte på sitt arbete som sjukvård, de var tillsatta mer eller mindre som fångvaktare. Deras uppgifter bestod av att hålla de sinnessjuka lugna, hindra dem från att rymma och skydda de ”friska” samhällsmedborgarna mot de sinnessjuka. På grund av de anställdas låga status var det ingen som brydde sig om att de, genom sitt arbete, själva var utsatta. Den allmänna synen på psykisk sjukdom som något skamligt gick ut över personalen, och kom att fortsätta att göra det under lång tid. (ibid) I rättvisans namn ska det sägas att det var inte bara de som vårdade de sinnesjuka som det sågs ned på eller som stämplades på grund av sina arbetsuppgifter, vilket jag ska återkomma till. Bottnen på hierarkin utgjorde de intagna. I sin bok ”Berättelser från insidan. En essai om personliga erfarenheter i psykiatrins historia”, skriver etnologen och författaren Lars-Eric Jönsson att:
”Få saker har i det moderna samhället varit mer stigmatiserande än att vara intagen på sinnessjukhus.” (Jönsson:2010:15)
För 238 år sedan, när det första Sahlgrenska sjukhuset började sin verksamhet på Sillgatan, (nuvarande Postgatan i Göteborg), var det endast tre yrkesgrupper som ansågs behöva utbildning i modern mening. (ibid:178) Det var läkarna, (medici), fältskärarna (chirurgi), och barnmorskorna. (ibid) De som skötte tvättning, bäddning, av- och påklädning, städning, vädring och eldning ansågs enbart behöva praktiska instruktioner i sina göromål. De som var sjukvakterskor, pigor eller sjukhusdrängar räknades knappast som någon yrkesgrupp. Att yrket var något som man lärde sig i arbetet levde länge kvar vad det gällde sjukhuspersonal. Bara hos de sjukvakterskor vid sjukhuset i vars uppgifter det ingick att läsa för patienterna ur bönbok och postilla fanns vissa krav. (ibid)
Sjukhuspersonalen hade inget gott rykte i samhället, läser jag. ”Tvärtom”. Jag kan inte låta bli att undra varför, även om vissa förklaringar rör sig dunkelt i bakhuvudet på mig. Jag får stoppa undan mina frågor tills vidare, och läsa vidare.
”I sitt betänkande 1916 skriver den statliga utredningen om den ’kvinnliga personalens utbildning och arbetsförhållande, den personal som utför de enklaste sysslorna vid sjukhusen, som förkomna, brottsliga och lastbara människor, som ingen annan ville hava i sin tjänst och som för att de icke ska förgås ägnade sig åt sjukvård såsom en sista existensmöjlighet.´” (ibid:178-179)
Mina tankar är att det handlar om ett ”kulturarv underifrån.” Robertson menar att det är viktigt att förstå ”the lives that once animated places and spaces, (Robertson:2013:8) Att minnas, kunskapssamla om, och levandegöra människor från samhällets botten bidrar till demokratisering och till att kulturarv är något vi skapar och värderar tillsammans. Skuffas de/vi in i skuggorna, eller ”stampas” på som i gångna tider, öppnas dörren återigen mot hegemoniska tänkesätt och totalitarianism; mot byråkratisk ”top-down”. (Robertson:2013:8)
Dessutom, och här stödjer jag mig på Punzi, (2019): Om ett kulturarv inte ens är betraktat som ett sådant, är det svårt att förverkliga de marginaliserades kulturarv. ( ibid:249)
/Helena Lindbom
http://www.kringla.nu/
Källor:
Jönsson, Lars-Eric. 2010. ”Berättelser från insidan. En essai om personliga erfarenheter i psykiatrins historia”. Stockholm. Carlssons bokförlag.
Magnusson, Britta. 1982. Lillhagens sjukhus 1932-1982. 50 år av psykiatrins historia. En tillbakablick. Göteborgs sjukvårdsförvaltning.
Robertson, Iain J.M. (20013). Heritage from Below. London. Ashgate.
Punzi, Elisabeth. 2019. Ghost walks or thoughtful remembrance. How should the heritage of psychiatry be approached? The Journal of Critical Psychology, Counselling and Psychotherapy, 19 (4), s. 242-251.
Sjukvårdsstyrelsens jubileumskommitté. Carlson, G, (huvudredaktör). 1782-1982. Sjukvården i Göteborg 200 år. Beredningsgruppen för informationsfrågor.