Allt började med en idé om att skapa en utställning med föremål som stulits från psykiatriska vårdinrättningar. Eller för att uttrycka det mer precist, det började med det som saknades i akademiska beskrivningar av ”patienthistoria”. Historiker som skriver ”patienthistoria” och kombinerar det med ”den materiella vändningen”, det vill säga med ett intresse för objekt och andra materiella föremål, tycktes fascineras av att psykiatriserade personer de facto hade agens och gjorde saker som avvek från det som förväntades av dem. Detta var naturligtvis bara relevant om det behövde bevisas att till och med psykiatriska patienter var människor – och inte bara passiva avspeglingar av de strukturer som de exponerades för.
För alla oss som någon gång har iklätts patientrollen var detta uppenbart. Enbart tanken att det behövde framhållas att vi har agens var stötande. Detta visar i hur hög grad psykiatriserade människor förfrämligas och förtigs i det offentliga…

Utmaningen antagen: Låt oss använda oss av ”den materiella vändningen” – det vill säga det vetenskapliga intresset för tingens betydelse för människor och samhällen – som en väg, inte bara för att prata om vår abstrakta agens utan även för att visa vad galenskap handlar om, bortom patientskap och medicinska definitioner såsom psykisk sjukdom och psykisk ohälsa. Föremål som stulits från psykiatriska vårdinrättningar tycktes vara en bra utgångspunkt. Föremålen talar till den allmänna fascinationen för omstörtande verksamhet, men de kan ta oss längre än så. De kan se ut som souvenirer, men de har mer komplexa historier att berätta.

Jag ska här berätta om några sådana föremål. En handduk, till att börja med. Stulen från en psykiatrisk akutmottagning år 1996. Vit frotté med två fält med blå bokstäver som likt ett ornament löper längs med handduken, där det står: ”Land Berlin 1994”.

Innebörden är denna: Genom att stjäla handduken visade tjuven att ”1994” har en särskild innebörd. 1994 var året då hen drabbades av en djup personlig kris som gjorde att minnen av övergrepp och våld kom i dagen. Eftersom den medicinska vetenskapen kategoriserade denna kris som en ”psykos”, måste dess meningsfullhet emellertid förnekas. Även om det är svårt att leva med minnen av övergrepp, är det förödande att få höra att det är meningslöst att ge sig i kast med dessa minnen. Och vad var den här ”psykosen”, om inte ett försök att ge sig i kast med minnena? Stölden av handduken var lite som när Galileo muttrar ”och ändå rör den sig”. Att lämna den psykiatriska mottagningen och skenbart underkasta sig doktrinen att förtvivlan och hopplöshet hos en person med en ”psykos” bara är något kemiskt, samtidigt som personen någonstans vet att allt detta är fel. Att i hemlighet ta handduken, stoppa ner den i väskan och titta på siffrorna ”1994” var som att mumla: ”och ändå är det meningsfullt”.

Det var den typen av agens som dök upp i mitt huvud när jag tänkte på ”den materiella vändningen”: Stölden handlar inte om en godtycklig innebörd av begreppet agens utan om att utmana psykiatrin vid själva kärnpunkten: galenskapens meningsfullhet.

I samband med att jag fick ett forskningsanslag för att studera ”innebörder av föremål vid upplevelser av galenskap, kris, och reaktioner, och psykiatrins sätt att reagera på dessa”, skickade jag ut en förfrågan om intervjuer. I brev till en grupp psykiatriska överlevare i Hamburg, vilken hade bildats i samband med ett initiativ för att stärka deltagardriven forskning, nämnde jag exemplet med den stulna handduken och frågade gruppen om jag fick diskutera mina forskningsplaner med dem. 15 personer deltog. När jag kom in i rummet såg jag ett tygknyte på bordet: ytterligare en handduk.

Hur sannolikt är det att en tidigare psykiatrisk patient har stulit en handduk och behållit den? Och hur sannolikt är det att en person tar med sig den och blottar sina upplevelser vid ett sådant här tillfälle? Jag hade tur – två handdukar som sammanfördes alldeles i början av det här forskningsprojektet var en lovande start. Den ena stulen för att understryka betydelsen av något som sammanfattades med siffrorna ”1994”, den andra efter att personen blivit bältad och isolerad direkt efter intagningen på sjukhuset, i ett förvirrat men inte våldsamt tillstånd. Hon hade knyckt handduken tillsammans med en patientskjorta och en kam, som bevis. Hon hade överväldigats av ett institutionellt tvång som hon tidigare inte hade trott var möjligt och hon ville ha något materiellt, ett minne och en sak, ett bevis som bekräftade – det här hade skett, hon hade varit där, hon hade verkligen varit med om det. När handdukarna sammanfördes fick deras historia en lycklig vändning – de hade blivit införskaffade i ett tillfälle av isolering och förtvivlan, nu blev de symboler för solidaritet och egenmakt.

Två år och 20 intervjuer senare har de fått sällskap av mer än hundra andra ting. De vittnar om hantering av smärta, men även om den kreativitet som galenskap är förenad med, om svårlösta gåtor och ibland om mycket enkla lösningar när en människa försöker uppbåda hjälp. Vissa ting hade tagits utan lov men ändå handlade det inte riktigt om att ”stjäla”, eftersom föreställningar om ägande kan upphävas vid galenskap och tvångsvård. Ett antal andra ting hade avsiktligt knyckts från sjukhus och stölden var en reaktion på de psykiatriska behandlingar personen utsatts för. Här finns en uppsättning patientkläder (skjorta och byxor), som tagits från en stor vårdinrättning, efter flera vistelser och alldeles innan det stängdes officiellt. Tjuven hade på sig dem på en karneval kort därefter – där hen hade klätt ut sig till ”galning”.

Här finns ett arkiv, som använts för att skriva en bok om personens egen resa genom olika psykiatriska vårdinrättningar. Och här finns en liten mugg av glas med måttangivelser, som använts på sjukhusavdelningar för att ge medicin. Som tjuven förklarade: ”Jag hade aldrig stulit något förut, det hade inte känts rätt. Men jag knyckte den här muggen och tänkte: De har kränkt mig, de har tagit ifrån mig min värdighet, så därför tänker jag ta något från dem.” Hon brukade använda den lilla muggen därhemma då och då för att ta sig en hutt ”gott mod”. Vid något tillfälle gick muggen sönder, men tjuvens goda mod bestod. De intervjuade personerna donerade sina föremål till ett nytt digitalt museum med namnet: MAD. Museum Anderer Dinge.
Det kommer att öppna i mars 2022. Skål!
Kommentar: Texten har översatts från engelska.